Nu lämnar vi södern för den här gången.

Jätteskönt att biopsin är gjord och att vi inom två veckor kommer få reda på ganska exakt vad Ellie har för sjukdom.

Samtidigt som det är en befrielse att ha gjort bort detta, innebar denna resa en något större oro inför framtiden. Fram tills nu har vi ändå trott att denna episod mest troligt är det enda besvär Ellie kommer ha av sjukdomen, men läkarens 20nånting åriga erfarenhet av just barn och nefros säger något annat.

Helst ska hon aldrig mer få en infektion, det vore det bästa för hennes njurar och immunförsvar. Något som känns rätt omöjligt att uppnå i och med att vi lever normala liv med skola, jobb och dagis. Ju mer infektioner hon får, desto mer kortisonbehandling vilket resulterar i ett sämre immunförsvar, mer infektioner, mer kortison o.s.v. En ond cirkel.

Får lov att ta ett möte med dagis och diskutera läget lite mer ingående, höra med dem vad dem tror. Och sedan får vi fortsätta som vi gjort hela den här månaden. Vabba, plugga med Ellie på höften och utnyttja barnvakter.

Huvudsaken är att vi undviker mer sjukhusvistelse för det är så jävla tråkigt. Nej, nu håller vi tummarna och hoppas att stumpan får bli frisk, vi saknar henne!

Ellie rusar runt med dockvagnen på avdelningen och jag läser artiklar om säsongsbunden depression.

Efter lite mammadotter mys i sängen har Ellie slocknat och stora godispåsen åkt fram till slutet av mästerkockarna.

På eftermiddagen imorgon påbörjar vi vår resa hem. Jag tror nog vi längtar hem ungefär exakt lika mycket båda två.

Äntligen har vi fått träffa den läkaren som via telefon varit med och styrt över Ellies vård sedan dag ett och han känns verkligen superbra.

Han hade hunnit ta sig en snabbtitt på njurvävnaden och inte sett några uppenbara förändringar. Vilket tyder på minimal change. Eller att de tagit biopsin för tidigt. Vidare mikroanalys får avgöra.

Han trodde på minimal change, men förloppet stämmer inte riktigt. Förloppet stämmer heller inte överens med de ärftliga nefrossjukdomarna som finns. De blir inte riktigt kloka på Ellie.

Om det nu är minimal change, vilket vi hoppas då det innebär att hennes njurar inte löper någon risk att ta skada så länge hon medicineras rätt, sa läkaren att detta högst osannolikt är enda insjuknandet hon kommer ha. Mer troligt är att hon kommer insjukna i nefrosen lite mest hela tiden och att prova ut exakt rätt medicin för henne kommer ta länge. Så i alla fall i 2-3 år kommer vi få slåss med det här.

Men! Samtidigt kommer detta växa bort innan tonåren om det är minimal change, och det är inte ärftligt.

Så några jobbiga år tar vi allt bra gärna om Ellie får bli fullt frisk i slutändan och slippa både medicin och besvär. Och framförallt om hon slipper föra det vidare.

Biopsin gick bra, nu stundar en lååååång väntan på svar. En väntan som efter läkarsamtalet igår kommer bli bra mycket tyngre än jag kunnat tro.

Det första Ellie gjorde när vi äntligen, efter drygt 4 timmar på resande fot, hittade rätt avdelning var att springa in i avdelningsköket och utbrista "maaaaat" och "äääääätaaaaa". Så innan vi ens hunnit bli visade till vårt rum och fått hänga av oss packningen hade en personal gått för att förbereda plättar till Ellie som hon sedan slukade varenda smula utav.

Och nu ska hon vara fastande fram till 9 när hennes ingrepp skall ske.

Fastan började vid midnatt så jag ordnade så nattsköterskan kom in med en flaska välling ungefär en halvtimma innan midnatt, men får ju inte vara dum.

Klockan 6 blev vi väckta så Ellie fick ta sig ett morgonbad och få en renbäddad säng. Och nu är det bara att vänta. Utan mat.

Hittills går det förvånansvärt bra. Hon ligger i sängen och ser på Pippi (prioritet nummer två när vi kom hit igår. Det första Ellie utbrister när vi väl blir visade in på rummet är "Pippi!" varefter en Pippifilm trollades fram på stört.)

En gång har hon varit upp i sin matstol och tittat på dörren. Om jag känner henne rätt kommer hon hinna med en del svängar till upp och ner innan vi får gå iväg till biopsin.

Läkaren undrade om jag och John var släkt.

Hahahahahaha, jag dör!

Visserligen är vi ju norrifrån, men nån måtta får det väl vara på tokigheterna.

Lite mer rakt på sak och rättfram information i Uppsala mot för i Sunderbyn.

Positivt med Ellies nefros- njurarna svarade bra på kortisonet. Negativt med Ellies nefros- den kom tillbaka under pågående behandling och hon insjuknade vid en väldigt ung ålder.

Så nej, det är ingen självklarhet att hon har den milda varianten, minimal change. Men som doktorn själv sa; njurar går att byta ut så vi behöver inte vara orolig att mista henne.

Ööh?! Det var vi inte. Förens nu!

Doktorn såg då nöjd ut när han fick höra att hon har en fullt frisk bror.

Nä, nu ska vi inte måla fan på väggen här. Jag hoppas och tror fortfarande på minimal change och att återbesöket här på sjukhuset om två veckor kommer vara det sista ärendet vi har hit.