Rudies och konsten att leva livet

Om att vara fru till en, mamma till tre, hobbybonde och barnmorska.

Förlossningsberättelse Iris.

Kategori: Allmänt, Förlossningsberättelse x3, Iris

På torsdag 19 december var vi på en något tidig överburenhetskontroll, på bf+10 istället för bf+15. Detta på grund av att båda tidigare barnen blivit överburna och behövts sättas igång och inte mått helt tipptopp i slutet. Jag räknade kallt med en igångsättning även denna gång då jag inte trodde min kropp var kapabel till att starta förlossningar utan hjälp och helst ville jag bli igångsatt på en gång för att få "göra bort" förlossningen medan barnet ännu mådde bra och helst innan julhelgen. På överburenhetskontrollen visade det sig att allt var bra med både mig och bebis så någon anledning att sättas igång fanns verkligen inte fastän jag försökte övertala läkaren till det med tanke på mina tidigare förlossningserfarenheter. Barnmorskan försökte göra en hinnsvepning, men livmodertappen var för hård och omogen för att lyckas ordentligt så det blev helt enkelt bara att åka hem och vänta vidare med en ny tid för kontroll fyra dagar senare. 

Vid midnatt natten till 20 december vaknade jag av ett värkarbete som snabbt blev etablerat och regelbundet. I början kom värkarna med 4-7 minuters mellanrum och vid 4-tiden kom de med 3-5 minuters mellanrum. För smärtsamma för att kunna sova vid, men helt överkomliga när man var vaken och beredd. När det vid 6.30 kom 3 värkar på 10 minuter och de alla höll i sig 60-90 sekunder ringde jag förlossningen för rådgivning. Vid ett sånt värkarbete ombeds man börja fundera på att åka in om man är förstföderska och är man omföderska är rekommendationen att åka in bra mycket tidigare än så. Jag har ju alltid redan varit på sjukhuset när förlossningarna startat så jag kände mig helt ovetandes om när, var och hur man skulle börja engagera sig i sjukhuset. Barnmorskan på telefon tyckte vi skulle komma in på kontroll så farmor gjorde morgon med barnen och transporterade dem till moster Malin medan vi åkte in till förlossningen. 

Vi var på förlossningen vid 8-tiden och jag var då öppen 3-4 cm, men livmodertappen var fortfarande kvar ungefär till hälften och bakåtlutande, den skall utplånas helt och riktas framåt innan en förlossning anses vara på väg att starta ordentligt. Med ett så väletablerat värkarbete som jag ändå hade ville de att vi skulle stanna kvar och se hur det utvecklades. Jag gick och badade i ungefär en halvtimme och sedan gick vi ner i korridoren och promenerade och fikade. Värkarna tog ont, men det var inga problem att andas igenom dem. 

Vid 11-12-tiden gick vi upp igen på ny kontroll. Var då öppen 4 cm och tappen hade bara förändrats lite. Fortfarande inget slut i sikte. Jag försökte få dem att förstå att det nog kommer krävas att de går in och tar hinnorna och kopplar på värkstimulerande, men det var samma läkare som dagen innan och han ville absolut inte gå in och påverka förlossningsförloppet. Personalen ville att jag skulle hem och vila och återkomma till kvällen vid behov. Jag kände hur värkarna började ändra karaktär och de blev jobbigare att andas genom dem. Jag kände mig inte alls trygg med att åka hem, fastän vi har nära till sjukhuset, då båda tidigare förlossningarna har haft väldigt långsamma starter och snabba avslut. Någon vila visste jag att jag inte skulle få då värkarna var alldeles för intensiva och fortfarande kom med tre minuters mellanrum. De ville att jag skulle ta en sovdos med muskelavslappnande och lugnande bland annat, men då jag haft så dålig effekt av detta vid tidigare förlossningar ville jag inte riskera att förlänga förloppet ytterligare vilket bara skulle göra mig mer utmattad. Vi bestämde oss för att gå ut och promenera mer på sjukhusområdet med förhoppning att få igång förlossningen ordentligt. Medan vi promenerade tilltog värkarna och att andas genom dem krävde mer fokus och jag fick stanna upp och blunda vid varje värk tills den gick över. Givetvis mötte vi konstant folk vi kände i sjukhuskorridoren och att stanna och vara trevlig blev jobbigare och jobbigare, så vi gick ut och började gå runt mot baksidan av sjukhuset. Tröttheten blev mer påtaglig och varje gång jag stannade för att andas genom en värk kände jag mig yrslig fastän jag andades rätt och syresatte mig bra. Efter ett tag, vid 13-tiden, tyckte jag ändå att åka hem och vila var värt ett försök i brist på annan åtgärd. Bilresan hem var hemsk och väl hemma tog jag två panodil, struntade i resten av tabletterna de skickat med och lade mig i sängen. Låg och fokuserade på andningen genom värkarna i nästan en timme och kände mig faktiskt mer utvilad efter det. Vid 15-tiden hade jag laddat upp nog med ork för att palla att sätta mig i bilen och åka tillbaka till sjukhuset. Väglaget var superknöligt och att åka omkring med värkar var inte roligt. 

En stund innan 16 var vi tillbaka på förlossningen för en ny kontroll. Värkarna var färre, men mycket starkare och det krävdes fullt fokus för att bemästra dem. Klockan 16 var jag öppen 6 cm, men tappen var ännu inte helt utplånad och framåtriktad och bebisens huvud stod högt. Vi blev i alla fall inskrivna och fick stanna. Barnmorskan frågade efter önskemål och smärtlindring och jag svarade att jag tänker lite som med de andra, vi tar det som det kommer helt enkelt. Jag säger att jag kan tänka mig lustgas, för det har jag haft med de andra och det har fungerat bra, men om sanningen skall fram hade jag nog bestämt mig lite innan att jag ville prova föda det här barnet utan smärtlindring. Bara för att se om jag klarade av det liksom. Den mänskliga nyfikenheten, ni vet. 

Ganska snabbt kände jag hur värkarna förändrades och det började trycka på lite lätt vid varje värk. Jag förstod att det skulle gå snabbt det här, precis som de andra två förlossningarna gjort mot slutet. Vid en av värkarna, kl 16.40, kom en större mängd blod, jag meddelade detta till barnmorskan som gjorde en ny undersökning och då var jag öppen 8 cm. I samma veva som barnmorskan gick ut fick jag en ny värk som också förde med sig en fors av blod och jag ringde tillbaka barnmorskan som tyckte det var dags att ta hål på fosterhinnorna, för nu gick det fort och snart skulle barnet födas. Vid nästa värk, ca 16.50, gick fosterhinnorna spontant och jag var öppen 10 cm. Bebisen hade bajsat i fostervattnet vilket inte är helt ovanligt om bebisen blir stressad under förlossningen, till exempel av ett snabbt förlopp. Huvudet stod fortfarande högt i bäckenet, men det var okej att krysta på när jag kände för det. Krystvärkarna startade direkt, kl 16.55, och barnmorskan lät mig styra förloppet själv. Jag halvsatt i sängen, fanns liksom varken tid eller möjlighet att börja strula med förlossningsställningar vid det laget. Det tog inte mer än 3-4 ordentliga krystvärkar så skulle allt vara över visade det sig. Inför sista krystvärken sjönk bebisens hjärtljud kraftigt och de gav mig ett värkstimulerande läkemedel intravenöst för att skynda på sista krystvärken som behövdes för att föda fram barnet. När bebisen kom ut, klockan 17.05 bara drygt en timme efter vi kommit in på förlossningen,  visade det sig att hon hade navelsträngen ett hårt varv runt halsen men i och med att allt gått så fort blev hon aldrig påverkad av detta, sammanlagt var hon dåligt syresatt i tre minuter och direkt hon kom ut togs prover ur navelsträngen som var helt normala och inte tydde på att någon skada skulle uppstått. Det tog lite längre än vad jag tidigare erfarit att få upp henne på bröstet, troligtvis för att de ville se så allt var helt okej innan de lade upp henne. 


Hon skrek lite när de la upp henne och hon var täckt från topp till tå i bajs. Hon tittade misstänksamt på oss där hon låg på bröstet. Hon hostade och fräste lite men verkade inte ha svalt så mycket skit för det som kom upp var klart. Moderkakan kom ut kort efter, men däremot hade fosterhinnan gått i bitar så risk för kvarvarande hinna i livmodern fanns och jag fick läkemedel för att få kraftigare eftervärkar för att hinnorna skulle komma ut och inte orsaka infektion i livmodern. 

Barnmorskan konstaterade snabbt att det inte fanns några bristningar att åtgärda och lämnade oss ifred. Lilla Iris, som då ännu inte hade en antydan till namn, tog snabbt bröstet och låg där länge. Så nöjd och så fin. Jag var lika fascinerad som tidigare över hur fort det går från extrem smärta och känsla av uppgivenhet till total lycka och lättnad. Från en sekund till en annan verkligen. 

Att föda utan smärtlindring var ungefär samma som att föda med lustgas, minus att jag aldrig kände att jag tappade kontrollen och trodde jag skulle dö som jag gjort med både Vincent och Ellie. John sa också att jag såg lite fräschare ut i färgen när jag inte hade blåa läppar och var blek mot slutet. Enda gångerna det blev svårt var så fort personalen tog på mig av olika anledningar. Justerade något underlägg, flyttade ett ben, o.s.v. Då tappade jag fokus och började spänna mig och smärtan gick inte att hantera. Jag har inte tränat andning på något sätt, men snappat upp här och var hur man ska göra och började tidigt i förlossningsförloppet fokusera på andningen så när smärtan blev väldigt intensiv hade jag grepp om vad som krävdes för att det skulle gå vägen. Fokus, fokus, fokus. På inandning och utandning och att vara avslappnad i hela kroppen, ingenting annat. Och att påminna sig själv om att smärtan inte är farlig. Låter helt löjligt att man ska behöva göra det, men jag minns specifikt flera gånger jag tappade fokus och kände att jag inte skulle klara det och då påminde jag mig om att smärtan är där av en anledning och återfick fokus och kraft. 

Jag mådde som en prinsessa efteråt fastän jag låg på en slaktplats täckt i blod och bajs. Iris blev vägd och mätt (4365 g, 53 cm och 35,5 i huvudomfång) och fick på sig sjukhusets bebiskläder, vi hade inte ens hunnit med att ta upp BB-väskan från bilen. 

Första bilden. 

Vid 19-20 tiden gick vi över till BB. Iris sov som en stock hela natten och jag låg och stirrade i taket helt hög på kaffe. Nästa morgon vid 10-tiden kom John och hämtade oss så vi fick åka hem och visa upp lillasyster för två väntande syskon. Kändes helt absurt att gå genom sjukhuskorridoren med babyskyddet på armen då jag knappt ett dygn tidigare gått på exakt samma ställe med onda värkar och flåsat mig fram och tillbaka. 

Att föda barn är ett jäkla mysterium som jag aldrig kommer kunna greppa fullt ut. 

Två stycken förlossningar.

Kategori: Förlossningsberättelse x3

En sammanfattning för framtiden.

När fick du reda på att du var gravid? Vincent: I början på januari 2008. Ellie: Slutet på Juli 2009.

Hur gammal var du? Vincent: 21 Ellie: 23

Hur tog din partner det? Båda: Det var planerat så han blev såklart glad.

Mådde du mycket illa? Vincent: Inte en dag under hela graviditeten Ellie: Några veckor i början mådde jag illa, några dagar i slutet och en sväng under förlossningen, men behövde aldrig kräkas.

Hade du mycket halsbränna? Båda: Som fan. Dygnet runt från ungefär halvvägs till ungarna var ute. Om jag fick tillbaka varje krona jag lagt ner på halsbrännemedicin hade jag kunnat åka på en resa.

Var du känslig? Båda: Nej.

När kände du bebisens första sparkar? Båda: Ingen aning, men rätt sent. Aldrig före rutin-ul som var i v 20 någon gång. Så någon gång efter vecka tjugo.

Var du ofta orolig? Båda: Inte vad jag kan komma ihåg. Men om jag var det var jag det i slutet. Kändes rätt tungt om det skulle hända något och man gått hela graviditeten i onödan och sedan behöva göra om allt igen.

Sparkade bebisen mycket? Båda: De var vildar båda två, men då har de varit sjukt lugna sedan de kommit ut så det jämnar väl ut sig.

När började du läcka bröstmjölk? Båda: Aldrig.

Fick du bristningar? Vincent: En hel del över hela magen och typ överallt annars också. Ellie: Hon spädde väl på de befintliga litegrann.

Blödde du någon gång? Båda: Nej.

Hur många Ultraljud gjorde du? Vincent: 3 stycken. Rutin v. 20, kontroll av moderkakan v. 32 och kontroll av fostervattensmängd v. 43. Ellie: 2 stycken. Rutin v. 20 och kontroll av fostervattensmängd v. 43.

Hur ville du att din förlossning skulle se ut? Vincent: Jag var förberedd på allt möjligt, men ville inte bli snittad. Ellie: Jag ville gärna få krysta ut henne utan hjälp från sugklocka/tång.

Hur började din förlossning? Vincent: Med pinvärkar flera dygn innan dagen D. Ellie: Igångsättning på sjukhuset på grund av överburenhet.

Hur många timmar tog förlossningen? Vincent: Svårt att säga. Läääänge om man räknar från första värken. 5 timmar om man räknar från när jag var öppen 6 cm, de gav mig en förlossningssal och tog fosterhinnorna så vattnet gick. Ellie: 25 timmar om man räknar från igångsättningens start, 4,5 timmar om man räknar från när förlossningen ansågs vara i aktiv fas (öppen 3 cm och de tog hinnorna så att vattnet gick).

Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt? Båda: Vaginalt.

Hur mycket var du öppen när du kom in? Vincent: Kom in kvällen innan han föddes, var öppen 3-4 cm, fick en sovdos och sov över på sjukhuset. Dagen efter var jag öppen 5 cm på morgonen klockan 10, vandrade omkring på sjukhuset i några timmar och klockan 14 var jag öppen 6 cm och blev inlagd. Ellie: Inget, de nådde inte ens tappen hur mycket de än försökte.

Vilken smärtlindring tog du? Båda: Lustgas.

Dragen med sugklocka? Vincent: Ja. Ellie: Nej.

Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen? Vincent: 9 minuter med hjälp av sugklocka. Ellie: 13 minuter.

Hur såg bebisens hjärtljud ut under förlossningen? Vincent: De sjönk så fort jag började krysta. Ellie: Bra antar jag.

Blev det komplikationer? Vincent: Ja, hjärtljuden sjönk ju så de fick dra ut honom med sugklocka, men han mådde bra när han kom ut. Jag hade tydligen en infekterad moderkaka och fick gå på antibiotika ett bra tag efter och det är väl lite av en komplikation. Ellie: Nej.

Vad tyckte du var jobbigast? Båda: De sista centrimeterna av öppningsskedet, då gick det så fort.

Var du rädd för något? Båda: Nej, förutom att jag skulle dö när det gjorde som ondast, då tror man verkligen att man ska dö.

Skrek du? Båda: Nej.

Hade du någon nära med dig? Båda: John.

Fick du sy? Vincent: Ja, ett stygn invändigt. Ellie: Nej.

Vilken vecka födde du i? Vincent: 42+0. Ellie: 42+1.

Vad var vikt och längd på bebisen? Vincent: 4180g och 54cm. Ellie: 3970g och 53,5 cm.

Ammar du? Vincent:
Jag ammade tills han bara åt vanlig mat och välling, då var han 6,5 månader. Ellie: Ja, jag har tänkt göra samma som med Vincent, om det vill sig väl.

Hur gammal är bebisen nu? Vincent: 20 månader. Ellie: 1,5 månader.

Vad tyckte du om förlossningen? Vincent: Det var skithäftigt och jag kände direkt att jag ville göra om det igen. Ellie: Ännu häftigare.

När kommer nästa barn? Nu är det slut barn.

Nyföding Vincent uppe och nyföding Ellie nere.

Min drömförlossning.

Kategori: Förlossningsberättelse x3

Allt började med överburehetskontrollen den fjortonde (bf +15) då det konstaterades att fostervattenmängden var väldigt låg och förlossningen inte ens var i närheten av att starta av sig själv. Livmodertappen var helt omogen och så långt bak att de knappt nådde den när de skulle känna efter.

Så det blev medicinsk igångsättning med prostaglandin, ett hormon som kickar igång allt. Fick en fjärdeldels tablett klockan 12.30 den fjortonde, en fjärdedels tablett samma dag klckan 18.30 och på morgonen den femtonde hade tappen fortfarande inte rört sig så då fick jag ännu en fjärdedels tablett.

Värkar hade jag från och med den första tabletten som sakta men säkert tilltog i styrka och antal, men inte tillräckligt för att det skulle starta. Klockan nio den femtonde var jag äntligen öppen tre centimeter och barnmorskan tog direkt hål på hinnorna så fostervattnet rann ut. Jag hade väntat mig en störtflod som med Vincent och blev helt chockad när barnmorskan varken tog på sig förkläde eller fyllde upp med handdukar under rumpan på mig utan bara lade dit en stor binda, och när jag insåg att hon var klar utan syndaflod (jag kände inte ens en droppe vatten) insåg jag att det var rätt befogat med igångsättning.

Barnmorskan ringer till John och ber han komma till sjukhuset för nu är det ingen återvändo längre, nu stannar jag på förlossningen tills barnet är ute, komma när det komma vill. Jag får sexiga landstingskläder som jag förför John i utan resultat.


Håller koll på monitorn som registrerar värkar, hjärtljud och rörelser.


På en timme och 45 minuter öppnar jag mig ytterligare en centimeter till sammanlagt fyra. Då är klockan 10.45 och barnmorskan har startat ett värkstimulerande dropp som hon höjer kontinuerligt under förlossningens gång. Hon säger att jag verkar vara beredd på en lång och utdragen förlossning och jag svarar att det är jag. Klockan 12 är jag öppen fem centimeter och får ett dropp rakt in i livmodern med natriumklorid så att bebisen ska få lite vatten att plaska runt i. Då tycker hon jag ser ut att hantera smärtan så bra. Va? utbrister jag, jag som just tänkte be om någon bedövning, jag hade ju svinont.

12.20 får jag om lustgasen på 50%, då börjar det göra ont och det hjälper knappt med lustgas, den som funkade så bra sist. Just innan tolv höjer de lustgasen till max, men jag tycker fortfarande den är rätt värdelös, men kör på med den bara för att ha något att fokusera på förutom värkarna. 12.54 får jag några bekanta värkar och inser varför lustgasen inte funkar riktigt som jag förväntade mig vid fem centimeter. Jag får krystkänsla och ringer på klockan. Då är jag öppen åtta centimeter och bara 25 minuter efter (13.20) det får jag börja krysta på riktigt, 10 centimeter öppen.

Det var skitcoolt att få styra över sin egen förlossning den här gången och jag var så medveten om allt som hände. Med Vincent blev det så bråttom i slutet då hjärtljuden sjönk och det var folk överallt som hängde och klängde och slet i mig. Nu fick jag köra på helt för egen maskin med bara lite peppord från barnmorkan och stod brevid tillsammans med två andra.

Efter 13 minuters krystande, 13.33, föds det lilla barnet. En mörkhårig flicka. Vår dotter.


Det roliga med att få barn som föds en bit efter bf är att de är så "med" i blicken och pigga. Hon spanade snabbt in både mig och John verkar ha godkännt oss som föräldrar.


Moderkakan kommer ut på en halv krystning och efter inspektion får jag veta att jag klarat mig helt utan bristningar, inte ens ett litet skavsår har jag. Det kan inte bli bättre.

Vi får in grattisfika och trycker massa mackor och saft innan vägning och mätning. Vi tittar på tösen och tycker att Ellie blir ett bra namn till henne. Vi tycker båda hon ser rätt liten ut men vågen stannar på 3970 g, längden på 53,5 cm och huvudmåttet på 36,5 cm så så liten är hon inte. De personal som var med vid utdrivningsskedet (förutom barnmorskan, hon var delaktig och hjälpte till jättebra, utan att bli "för mycket". Henne gillar jag skarpt) tackar för uppvisningen då de inte behövde göra så mycket mer än just titta på från sidan.


Arg tjej i vågen.


John klär på henne och medans jag äntligen får gå i den efterlängtade duschen, det näst bästa med en förlossning! Vi hinkar i oss lite kaffe innan vi går över till BB där vi fått byta rum. Till och med kisseriet sätter igång av sig själv och jag känner mig knappt öm ens så jag är toppfräsh och min första fråga på BB är givetvis "när får vi åka hem?"


Smaskar på pappas fingrar när mamma går i duschen.


Sammanfattningsvis pågår förlossningen i drygt fyra timmar, varav det från fem centimeter till födsel bara tar en timme och tjugo minuter. Lustgasen blir min enda bedövning och den använder jag mig utav i fyrtio minuter. Allt går bra och komplikationsfritt, för bra för att vara sant med tanke på utgångsläget (igångsättning p.g.a. överburenhet, jag hade räknat med allt bra många komplikationer jag).

Hon är pigg och glad och fattar detta med amning direkt. Hur mycket hon får i sig vet jag inte men hon är en sugare. Så fort hon inte har bröstet i munnen är handen där och i samma sekund vi kommer hem ska jag introducera nappen åt henne. Redan första kvällen ute i det riktiga i livet spenderar hon klarvaken där hon ligger i sin balja och tittar sig omkring. Det är spännade att finnas tydligen.


Alla jag visat de söta bebismössorna för och frågat hur små huvuden tillverkarna tror att bebisar har egentligen, har sagt att de har så där små huvuden. Bah! Inte de bebisarna som föds fram ur min kropp.


Ni kanske undrar hur jag kan tycka detta är en drömförlossning? Först ville den inte starta överhuvudtaget. Sedan ingen spontan vattenavgång och värkstimulerande dropp från start till slut. Men att få vara med om att föda barn i lugn och ro, utan 10 personer i rummet som kastar sig fram och tillbaka över en, att känna att man själv har kontrollen, det var det jag ville. Och det fick jag. Nu är jag nöjd!