Igår beställde vi hämtmat från Östergök på Östermalm. De har så himla god kina där så det finns inte. Väl hemma när vi börjar packa upp maten ur påsen upptäcker vi att det saknas en hel rätt. Ringer dit och beklagar oss och de ber såklart om ursäkt och frågar om vi kan komma och hämta en ny rätt på en gång. Visst säger vi, men vi bor i Rutvik så det är ju en bit.

Vi har full förståelse för att en rätt slarvas bort, speciellt en fredagkväll klockan 19, men liiiite drygt är det ju att behöva åka tillbaka in till stan igen. Nåja, kinamaten fick gå i ugnen och vi for tillbaka.

Vi åker dit och väl där får vi tillbaka pengarna för den missade rätten, plus en ny rätt såklart. Vi får även en stor Cola, en extra sötsur sås och många ursäkter både från hon i kassan och kocken.

En nöjd kund berättar till 6 personer och en missnöjd kund berättar till 13 brukar man säga (det var faktiskt Linda som sa det). Jag är en väldigt nöjd kund trots detta lilla missöde och jag berättar till över 200.

Om ni inte brukar köra på Östergök när ni beställer kinamat, gör det nästa gång.

Nio bilder blev det innan batteriet i kameran tog slut. Lisa och Emil kom också och joinade oss andra på leklandet. Vincent tyckte det var superkul och sa "HAHAHAHAHAHAHAHAHA" mest hela tiden. Det tar jag som ett bra tecken.

Det hoppades hoppborg, kastades bollar i bollhav, sköts bollar i skjutartorn och åktes i rutschkanor bland annat. Jag vet inte vem som hade roligast, Vincent, Tim och Emil eller Thess. Jag satsar nästan på Thess. Sedan åt vi stora hamburgertallrik och de små fick äta medhavd lunch.

I två timmar var vi där innan våra små kämpar höll på att strokna och då for vi hem och hopp i säng direkt.

"







Mobilen fick agera kamera när batteriet i den riktiga tog slut och då kan man ju inte direkt förvänta sig samma resultat, knappt något resultat överhuvudtaget.







Nu på eftermiddagen har vi haft frisering här hemma. Jag har klippt Malin och Linda har klippt Thess och mig. Nu väntar vi på att Vincent ska gå och sova och när han gör det ska vi hämta hem kinamat och se Idol. Härliga fredag!

Jag trodde jag hade några månader fria från nattligt skrik nu, men så sätter min älskade son igång och tokskriker i natt, helt utan synbar anledning. Jag skyller på att han bara sovit en 20-30 minuter i vagnen idag utanför Ida, något måste man ju skylla på.

Nåja. Till sist gav jag upp och gick upp och såg på tv. Fastnade i reprisen till det här nya Paradise Hotel. Fy fan vilken supersåpa. När jag sett klart hade John lyckats söva skrikis och jag informerade honom att det där fakiskt verkade vara ett rätt bra program. Jag måste ju blivit påverkad av enorm trötthet, alternativt pratat i sömnen för något sådant uttalande skulle jag aldrig göra i vanliga fall.

Nu sitter iaf jag och föredetta skrikis och äter frukost. Idag ska vi dejta Thess, Linnea och Tim på Leos och leka lite. Tur att Vincent inte hunnit fylla ett år ännu så han går in gratis!

Morgonlek. Lycka får också vara med idag och agerar häst åt nallarna. "Brummmm, brumm, brumm" sa Vincent när nallarna "åkte bil" på Lyckas rygg.



Idag hade vi bokat in fika och lunch hos Ida med flera hundra andra mammor och flera tusen andra barn. Det var supertrevligt. Vi passade på att vara hurtiga och gick dit. Vincent fick gå en bit själv och medans jag fotade honom i lerpölarna hann Lycka nosa upp en katt och jaga upp den i en lyktstolpe. Där ser man!



När vi kom hem kom Thess och Linda. Sedan kom även Kerstin och Stina och friserade sig lite och underhöll barnet.



Till middag blev det kasslergratäng. Medans John plockade undan badade Linda Vincent och jag gjorde ingenting.




Det finns en anledning till att vi håller på att bygga ett nytt badrum och sedan även ska renovera detta, haha.

Nu sitter jag och Linda i soffan. John läser och Vincent sover. Lycka sover också. Hon har fått vara ute heeela dagen. Till och med när det snöade lite. Då var Ida barmhärtig och gav henne en mysig filt. Snacka om att skämma bort djuret!

Igår scrapbookade vi för första gången någonsin. Vi har nämligen fått en uppgift av Vincents fröknar att göra en bok om honom som de sedan plastar in och hänger på dagis så att han och de andra barnen + fröknar och vikarier kan bläddra, titta på bilder och läsa. Hur mysigt som helst!



Efter många om och men tog vi oss i kragen och började gå igenom bilderna på datorn. Har inte framkallat bilder sedan några veckor efter BB-vistelsen och med tanke på hur många bilder jag tar per dag fanns det några att gå igenom. Puh! Några månader har försvunnit i datorhaveri men från april och till idag framkallade vi.

Sen när jag började kika runt i lådorna här hemma upptäcker jag att jag har hur många förpackningar som helst med bilder i. Flera hundra bilder som bara ligger och skräpar. Så nu vet jag vad jag önskar mig i julklapp. Fotoalbum. Massor med fotoalbum!

Jag tog beslutet att Vincent får vara hemma både torsdag och fredag i veckan. Imorrn för att vi ska till Ida och fika och på fredag för att Thess erbjöd sig att vara med honom. Sen blev jag avis när Thess började surra om Leos Lekland så jag vill nog också vara med och leka. Antingen där eller på Teknikens Hus. Leos är ju roligare för Vincent, men Teknikens Hus är roligare för mig och Thess (och Linda, hon ska nog inte tro hon slipper undan!). Så inge skola för mig förens på måndag!

Vi firade det genom att sitta på Vincents rum och spela stereo idag, det tycker han är kul.

Idag går vi in i vecka 22.

Var på MVC för två dagar sedan och träffade barnmorskan och tog lite prover. Vi lyssnade på bebisens hjärtljud och jag fick konstaterat att jag har en till liten vilding i magen, alltså inte två nu men en Vincent förut och nu en ny Vincent. Vincent har varit en bra bebis så jag tar gärna en likadan den här gången, tack. Hjärtljuden låg på 150-160 och Sara kunde se hur magen skumpade och buffade när bebeisen gormade på där i.

Blodproverna bekräftade min känsla av att må så oförskämt bra som jag gör. Glukosvärdet var 4,9 och HB var 131. Vid den här tiden förra gången hade jag rätt lågt HB och fick börja knapra järn, men något sånt behov finns då inte ännu på ett tag.

Blodtrycket låg på 110/70 (helt normalt för att vara jag) och jag har gått upp 5-6 kilo i vikt.


v. 22 (21+0).

Halsbrännan har börjat komma nu och jag har fått ta en Gaviscon innan läggdags i några dagar. Igår kände jag även av den mitt på dagen. Fan! Än så länge är det ju lindrigt men jag vet hur det blir mot slutet. Dygnet runt finns den där och medicinen hjälper inte längre. Nåja, det är ett väldigt billigt pris att betala så länge jag klara mig från allt det andra man kan råka ut för som gravid. Så vet jag ju nu också att det försvinner så fort ungen är ute. Som att trycka på off-knappen.

Nu är jag just i början av den perfketa delen av en graviditet. Det börjar synas att man är preggo och inte bara tjock, man har inga krämpor, man känner bebisen varje dag i magen utan att den har kraft nog att sparka hårt mot urinblåsan och den när inte upp till revbenen ännu, magen är inte i vägen på något sätt ännu, man är inte trött, inte illamående och inget annat. Synd att den här perioden inte varar hela tiden ut.

Nu ska jag passa på att njuta (mer än jag redan gör).

Idag blir det mycket text i bloggen och inga bilder, men jag känner att idag är en dag då jag haft tid att fundera mycket.

Nu senast slog det mig att jag håller på att bli vuxen. Smaka på ordet. V U X E N. Låter nästan lite farligt och helt overkligt, men så är det. Jag ska förklara för er hur jag kommit fram till detta under dagen som förflutit.

Uppenbarelse ett: Idag har jag haft semiarie på skolan där min grupp redovisat vårt arbete. Detta är min första redovisning sedan innan studieuppehållet. Visst har jag haft seminarier tidigare i höst men då har det mer handlat om diskussioner och kortare redogörelser, idag handlade det om en nästan 45 minuters lång muntlig redovisning. Där framme vid tavlan, inför en fjärdedel av klassen.

Det som slog mig var att jag inte varit ett dugg nervös innan, jag har till och med sett fram emot detta som ett ypperligt tillfälle att lära mig något. Jag gick upp med min grupp, vi hade en bra redovisning. Inget stammande, inga röda fejjor, inget stressande och öööööhm:ande, bara en tydlig och informativ redovisning. Läraren gav oss väldigt goda vitsord efteråt.

Jag minns redovisningarna på högstadiet och gymnasiet. Nervositeten och osäkerheten. En osäkerhet som jag inte sett skymten av på länge. Jag saknar den inte. Jag tror jag växt ifrån den. Den ungdomliga osäkerheten. Jag är nu mer fylld av självförtroende än någonsin och försöker dela upp viktiga saker och mindre viktiga saker. Viktiga saker är min familj. Mindre viktiga saker är en redovisning på skolan. Sånt gör mig inte osäker längre, det är bara petitesser i det stora hela. I livet.

Uppenbarelse två: Jag har just kommit hem från ett möte med förskolerådet. Jag är numer en sån där "hem-och-skola-förälder". Två föräldrar från varje avdelning på förskolorna i Rutvik träffas några gånger per år med rektorn och några lärare och diskuterar, fikar och kommer fram till "viktiga" saker. Det var Soppa som lurade in mig i denna värld och ja, jag trivs som fisken i vattnet. Detta ger mig kontroll och jag får tidigt en bra inblick i förskolevärlden, den världen jag ska spendera många år framöver inom.

Slutsats: Jag får härmed sluta relatera till 18 och 19-åringarna som det skrivs om i tidningen. Det är som att jag tror att jag ska veta vem de är som gjort ditten och datten. Det var hela fem år sedan jag själv var i den åldern och på dessa fem år har det hunnit hända myyyycket mer än jag kunnat ana då. Bara bra saker såklart. Bäst att börja inse att jag är en sån där vuxen. En som inte räds muntliga redovisningar och en som medverkar i förskoleråd.

Ett under har skett. Ett jävla mirkael alltså!

Ni vet den där tentan som inte gick så bra (milt uttryckt), den jag gissade på varenda fråga i stort sett och räknade ihop att jag kaaaaanske kunde ha 10 poäng på och G-gränsen gick på 17. Den där tentafrågorna varken följe kursmålen eller föreläsningsmaterialet.

Jag klarade den. Helt sjukt på något friskt sätt så klarade jag den. Lärarn måste ha varit full när hon rättade och jag måste verkligen haft Gud på min sida när jag chansade på frågorna. 18,5 poäng kammade jag hem. Ett G. Vilket betyder att jag med 98 procents chans inte beöver göra någon omtenta i december (jag har fortfarande två orättade tentor men de är jag rätt säker på att jag klarat).

Tre andra tentor har jag också fått tillbaka, två G och en VG, vad de två sista tentorna ger för betyg återstår att se.

Idag är jag glad!

Detta med dagis är ett väldigt stort projekt måste jag säga. I alla fall med tanke på min situation. Hade jag jobbat 8-17 varje dag hade det inte funnits några frågetecken alls, men i och med att jag studerar och den större delen av studierna sker på konstiga tider/hemifrån blir dagistiderna lite mer av ett jidder för mig.

Att Vincent trivs på dagis, det tvivlar jag inte en sekund på. Fröknarna säger att det går SÅ bra. Han är glad när jag lämnar, han är glad när han ska sova (och skrattar högt så han stör de andra barnen), han är glad när han vaknar (och skrattar ännu högre så de måste ta ut honom fort så han inte väcker de andra) och han är glad när jag hämtar. Han äter som en häst och har tytt sig bra till personalen. Inget att klaga på alltså. Det enda jag märker är att han är rätt trött på eftermiddagarna ibland. Speciellt på måndagar när han varit hemma hela helgen. Igår var han sova-trött redan vid 16, men vi lyckades hålla honom vaken till just före 18 och det med mycket tårar och gorm. Han är ju faktiskt bara ett år och att vara på dagis från 9-15 efter en hel helg hemma med mamma och pappa blir rätt intensivt kan jag tänka mig.

Så är det ju det här när jag börjar klockan 13 och går till 16.15. Hur gärna jag än vill kan jag inte lämna honom mitt i lunchen eller vilan så då blir alternativet nio eller tio. Jag har provat båda tiderna och kommit fram till att nio passar både Vincent och dagiset bäst, så så får det bli. Men detta betyder ju också att det blir en ruskigt lång dag för min lilla kille. Ända från 9-16.30 (om jag inte mot förmodan skulle råka sluta tidigare nån dag).

Och nu på fredag då. Jag har ingen schemalagd skola och min grupp hade inte tid att träffas och plugga, alltså är jag ledig. Vilket faktiskt inte alls är sant för egentligen ska jag då sitta och studera på eget håll. Jag har en hel del saker att ta tag i känner jag. Men jag VET att jag bara pluggar max nån timme på förmiddagen, kanske mellan 9-11 och sen då? Vad gör jag sen? Är det bästa att bara ha barnet två timmar på dagis? Personligen tycker jag det är bäst att han får vara kvar på dagis (mest för rutinens skull då han även ska vara ledig hela torsdag) över lunchen och vilan, kanske till 14. Men det känns FEL att ha honom på dagis när jag inte gör något annat. Lika FEL som det känns att ha honom på dagis från 9 när jag börjar först 13. Helst skulle jag vilja ha honom ledig hela fredagen, det ser jag egentligen inget probelm med, förutom det faktum att jag i så fall vet att jag inte kommer få en endaste sekund över till studier, men samtidigt kanske jag kan klara mig utan att studera den fredagen. Fast på torsdagen är han ju också ledig och då ska jag inte heller studera något. Ni ser hur mina tankar går runt, runt hela tiden. Nä, jag har inte bestämt mig ännu om fredagen, jag har ju ett tag kvar på mig innan jag behöver fatta beslutet. Det får nog baseras på hur trött han är på onsdag eftermiddag när han kommer hem.

När han är trött på eftermiddagen tycker jag så synd om honom och känner mig som världens dummaste mamma som skuffar undan honom på dagis när han är så ung, men sedan när han vaknar på morgonen, efter 14 timmars sömn och är pigg som en lärka, då tycker jag inte synd om honom längre. I morse var han så glad, så glad och sjöng hela frukosten igenom. Till och med under påklädningen av ytterkläderna (vilket inte är ett litet projekt en regning dag som denna) trallade han på så glatt och protesterade inte en enda gång.

Sen finns det väl en hel del männsikor som tycker jag är konstig som har honom på dagis fastän jag inte gör något, som t.ex. just nu, när jag sitter och bloggar. Denna dagisdiskussion verkar man kunna dra hur långt som helst och det finns tusen olika åsikter att ta del av. Jag antar att denna fråga har samma svar som de flesta andra frågor som har med barn att göra: man gör det som är bäst för en själv. Det som passar för mig kanske inte passar för alla andra, men så länge merparten av de inblandade är nöjda och glada ska man nog inte klaga.

Hittills måste jag säga att jag är positvit överraskad över hur bra det går med dagis. Att Vincent trivs så bra och att vi hamnat på ett sånt fint och trevligt dagis (jag var beredd att skita i studierna tills efter nästa unge om det inte skulle fungera så detta känns superlyxigt). De har alltid så mycket gott att säga om Vincent och de verkar vara så förstående över min studie/hamta/lämna- situation. Synd bara att det är jag själv som har så svårt för det här med dagistiderna och får dåligt samvete när det blir långa dagar ibland (inte för att en lång dag i veckan är något att gnälla över egentligen, men jag säger ju det, jag har blivivt blödig sedan jag blivit mamma).

All heder till er som mot förmodan orkat läsa hela detta inlägg! Jag orkar inte ens läsa det själv så ni får ha överseeande med diverse stavfel och fula formuleringar.

Den är bakom min rygg just i skrivandes stund och håller på att backa in mot brunnen. Snart kommer en härlig odör av bajs sprida sig in i huset.

Att hantara bajsbil är ett jobb jag definitivt inte hade velat ha.

Det är hon jävligt ensam om att tycka.

All snö är borta. Snyft. Undrar hur snögubbis mår?

Igår var jag på mammafika med mina nya mammor. Vi var hemma hos Malin i Kallax och dregglade lite över hennes fina hus, sen dregglade vi lite över allt gott fika och barnen dregglade ner varandra. Det är en ny erfarenhet för mig att fara runt på mammafikor när jag redan har en unge att se efter. Nu är ju faktiskt min unge gode snäll och behaglig, men lite hyss hinner han hitta på så man får vara på sin vakt hela tiden. Tur att de flesta andra av mina nya mammor också har barn, många i Vincents ålder till och med, så de har full förståelse.

Köra i diket höll jag nästan på att göra också. Det gick bara 20 km/h mamma så du behöver inte vara orolig, men lite jobbigt hade det ju varit att dra upp en stor bil ur diket. Tacka vet jag sprillans nya vinterdäck och fyrhjulsdrift. Nä lilla Kian, fastän du drar sjukt mycket soppa kanske du ändå blir kvar ett tag till. Jag gillar ju dig.

Hepp, hepp. Nu börjar Vincent vakna till liv. Idag ska vi ha arftikelsök på skolan (Blääääää), börja på en rapport och jag ska till barnmorskan för första gången på en tolv veckor eller nå. Spännande!

Vincent tyckte inte om snön idag. Den var tung, blöt och jätte, jätte jobbig att gå i. Och mamma och pappa var dumma som inte höll honom i handen och hjälpte honom utan bara roade sig själva med att göra en snögubbe.

När snögubben var klar skulle hunden och barnet fotas brevid den och det villa absolut inte Vincent. Inte ens när han fick sitta i pappas knä. Då gick vi in till farmor istället och det var mycket bättre tyckte Vincent.



Efter farmor-besöket tog självaste farmodern med sig Lycka ut i skogen för att hugga lite utegranar, pappa tog Vincent hem för lunch och vila och mamma tog sig själv till Skurholmen där hon mötte upp Linda och kikade på en mysig lägenhet.

Nu ska vi äta stekt köpes-palt!